Södra Öland–Gdansk, 420 km (bilresa 160 km och färjetransport 260 km).

De senaste 20 åren har vi alltid strandat på Öland under somrarna. Ett bättre ställe finns knappt i Sverige för vind- och kitesurfing, ett intresse som jag delar med hela familjen. Men vi hade länge pratat om att vi också ville göra en resa, och den 12 juli i fjol var det äntligen dags.

Klockan 05.30 lämnade vi södra Öland och rullade mot Karlskrona, där färjan till Gdynia väntade och avgick prick 09.00.

Den drygt nio timmar långa båtresan gick över ett lugnt Östersjön. Yngste sonen gjorde sitt bästa i att försöka spela bort veckopengen på olika spelautomater. Själv fick jag en oväntad uppsträckning av en servitör i restaurangen för att jag lastat min salladstallrik långt över acceptabla sociala ramar. Buffé var tydligen inte likställt med ”ät så mycket du orkar”.

I övrigt var det en behagligt händelselös resa. Vi anlände till hamnen i Gdynia klockan 18.30 och körde sedan de knappa fyra milen till Gdansk, där vi avnjöt en trevlig middag på en kvarterskrog som serverade polsk husmanskost.

En liten vinnarkänsla infann sig direkt efter middagen, då vi upptäckte att Audi-appen informerat helt korrekt: en diskret liten 10 kW-laddare fanns precis som utlovat i parken i kvarteret alldeles intill vårt hotell, självklart helt kompatibel med Audi-kortet. Medan bilen laddade inför resans långkörare efterföljande dag så sov vi gott.

”Jag är uppvuxen i köket, så enkelt är det. Att växa upp i restaurang är kul, med personalen som 'storasyskon' att se upp till. Den miljön har jag alltid känt mig hemma i”, säger Jacob.

Gdansk–Kroměříž, 703 km.

Ganska omedelbart upptäckte vi att trafikrytmen och farterna längs motorvägarna är betydligt mer offensiva än hemma i Sverige. Normal marschfart ligger kring 130–140 kilometer i timmen i såväl Polen som Tjeckien. En första reflektion som elbilsförare var givetvis hur snabbt räckviddsmätaren tickade ned, ihop med en lätt oro över den potentiella trängseln vid kommande snabbladdare. Bilens MMI föreslog ett första laddstopp vid ett Audicenter längs vägen. 

Vi bjöds på både kaffe och ryggdunkar då jag berättade om mitt uppdrag att testa e-tron med tillhörande laddinfrastruktur längs vår planerade rutt. Det stod snabbt klart att laddfordon fortfarande inte hör till vanligheterna längs vägarna i Polen och Tjeckien, även om jag blev positivt överraskad över hur väl utbyggd laddinfrastrukturen är. Därmed försvann all eventuell räckviddsångest, plus att det rådde noll konkurrens kring laddplatserna. Det innebar också att jag lät bilen rulla på lite fortare än vanligt med en energianvändning kring 28–29 kWh/100 km. Men även i höga hastigheter har Audi e-tron en väldigt stabil gång.

Efter ytterligare ett litet kort laddstopp rullade vi vid halvfyratiden in i Kroměříž, en liten sagostad i Mähren i östra Tjeckien med färgglada pastellfärgade byggnader som bryter av jordbrukslandskapet.

Vi åt middag på restaurang Nova Bohemia, som en tjeckisk surfkompis rekommenderat. Restaurangen ligger precis vid stadens torg som domineras av det magnifika Kroměřížpalatset, känt bland annat för sin furstliga trädgård.

Det var lika gott som lyckat.

Kroměříž–Wien, 206 km.

Återigen hög hastighet på motorvägarna. Ur ett trafiksäkerhetsperspektiv var det svårt att bedöma om det var bäst att följa trafikrytmen på österrikiska och tjeckiska autobahn, eller att följa temporära hastighetsbegränsningar på 80 kilometer i timmen. Hälften av bilisterna följde dessa med kraftiga inbromsningar som följd medan den andra halvan obekymrat susade vidare i 130–140 kilometer i timmen, oavsett vägskyltarnas angivelser. 

Vid infarten i Wien noterade vi att temperaturangivelsen på instrumentbrädan översteg 35 grader, och en lite ängslig tanke skickades till det hotell vi bokat av ”pittoresk äldre stil”. Vågade man hoppas på AC? 

Nej, det visade sig snabbt att det inte fanns.

Den enda kylande oasen var i bilen eller i de kaféer och restauranger vi dröjde oss kvar i för att få lite svalka. Första natten växlade jag mellan sängen och badkaret där vi tappade upp kallbad. Ett tag övervägde jag till och med att lämna familjen på rummet och smita ned i bilen för att sova. 

Trots detta hade vi ett par riktigt fina dagar i en av Europas verkliga kulturhuvudstäder. Museibesök, löpträning i Schönbrunn, bra mat och allmänt skönt familjehäng. 

På kvällarna följde vi nyhetsrapporteringarna om skogsbränder och dödstal till följd av hettan längre söderut i Europa och USA, och reflekterade över hur kyla börjar bli en bristvara globalt. De redan pågående klimatflyktingströmmarna börjar nu även ackompanjeras av en ny klimatturism norrut mot våra svenska breddgrader, där människor som har möjlighet reser till det sommarväder vi av tradition klagat över i Norden, med uppfriskande regn och rusk.  

Wien–Prag, 349 km.

En snabb resa, där vi klämde in ett kortare laddstopp och en bensträckare på den tjeckiska landsbygden. Jag hade hört mycket gott om Prag men staden överträffade till och med våra förväntningar. Gotisk arkitektur, vackra kullerstensgator och extremt god mat. Vi bodde nära Pragborgen, vilken blev vår ingång till själva stadskärnan. Och prata om mottagande! Synen som möter en med vidsträckta broar och gotiska, svartfläckade katedraler som sträcker sig högt upp i skyn är verkligen värt resan.

I Prag med dess rika och långtgående historia ville vi också äta mat som representerar staden bäst. Som tur är har vi en tjeckisk granne på Öland som med lätthet guidade oss via sms genom staden. Efter vandring genom gångar och gränder hamnade vi till slut mitt på ett torg från medeltiden, där restaurangen U Fleku drivits sedan 1499. Viss skepsis noterades i personalens blickar då jag valde bort deras mörka öl för ett glas isvatten. En riktig tjeckisk fullträff som vi knappast hade funnit på egen hand.

Prag–Rathen, 143 km.

Den tyska lilla kurorten Rathen ligger i ett bergsmassiv på gränsen till Tjeckien. Detta var definitivt en av resans höjdpunkter, och en naturupplevelse som går utanpå det mesta. Rathen är en vykortsvacker by med 300 invånare, omgiven av lodräta karga sandstensklippor och djupa lummiga dalgångar och med floden Elbe som skär rakt genom orten.

Vi parkerade bilen på ena sidan av floden, där det också fanns gott om laddplatser, och tog sedan en linfärja över Elbe, som drevs helt med flodens egen vattenkraft där lina och roder hade ersatt motor.

Bilen laddades full första natten och vi fick två ljuvliga och välbehövliga vandringsdagar på 20–30 kilometer, där vi ömsom var överens om orienteringen på kartan, ömsom en smula vilse längs dalgångar och skogsstigar. Jag reflekterade över hur mycket mer ork benen har för vandring i vacker naturmiljö i jämförelse med stadsmiljö. 

En av kvällarna träffade vi ett trevligt elbilspar från Göteborg som gjort en liknande resa som oss, men genom Västeuropa. De var lika positivt överraskade som vi över den totala avsaknaden av laddköer längs vägarna på kontinenten. Inte en gång längs vår roadtrip i någon av de länder vi passerade tvingades vi vänta i en laddkö.

Bastei–Świnoujście, 473 km.

Autobahn. Lite barnsligt måhända, men jag hade verkligen sett fram emot att trycka plattan i mattan och känna på e-tron i 200 km/h helt lagligt. Kilometerräknaren rusade och till och med grabbarna i baksätet lyfte blickarna från sina mobiler när landskapet utanför rutan susade förbi. 

Vi tog oss hela distansen på strax över fem timmar, inklusive laddstopp ( 150 kW hos Ionity) med snabblunch under tiden. Framme i Świnoujście möttes vi av de vitaste och bredaste sandstränder vi besökt norr om ekvatorn, och ett restaurangbesök på prisbelönta Kurna Chata som i sig själv var värd besöket.

En av resans absoluta lyckträffar var att vi på förhand anpassat rutten så att varje hotell längs vägen var beläget med en laddmöjlighet inom 100 meter. Detta gjorde att vi varje dag vaknade till en fulladdad bil, där flera förflyttningar mellan städerna skedde helt utan behov av laddstopp. Och vid de rutter där laddstopp krävdes kändes de på intet sätt betungande. De innebar inte bara välbehövliga pauser var tredje timme, utan gav oss även möjlighet att göra nedslag och stifta korta bekantskaper med pittoreska små städer och byar vi annars aldrig hade besökt. 

Audikortet (med proabonnemanget) fungerade genomgående helt komplikationsfritt och vi valde oftast de medelsnabba 50 kW-laddarna för att hinna med våra typiska laddstoppsaktiviteter: fylla på kaffe, burpees, testa däcktrycket, snabbsightseeing, powernap.

Świnoujście–Öland 492 km (308 km bilresa och 184 km färjetransport).

Färjeresan från Świnoujście till Ystad diskades av på 6,5 timmar. 

Äldsta grabben dumpades sedan i Båstad för att möta upp kompisar under tennisveckan, medan resten av familjen styrde kosan åter mot Öland och ett kärt återseende med våra hundar som levt loppan tillsammans med mina föräldrar. En slutsats från resan är att Audi e-tron 55 är en väldigt lämpad långdistansbil (även i sin första 2020-version), och att resor på kontinenten är förvånansvärt friktionsfria. Gott om laddmöjligheter och aldrig några långa plågsamma köer. 

Det här kommer vi göra om!