"Vi har stuckit ut hakan och försökt påverka branschen"

Det var inte så att hennes pappa hade en plan på att hon skulle ta över en dag. Det var snarare tvärtom, trots att hon var det enda barnet – omedvetet berättade han för henne hur tufft det var. Maria Olofsson hade själv sett det från första parkett: hur hennes pappa slet dygnet runt med sitt Olofsson Bil. Bilförsäljningsföretaget som han sjösatte 1966 – samma år som Maria föddes. 

"Det fanns nog inte ens i hans tankar att jag, som kvinna, skulle jobba i bilbranschen", säger Maria Olofsson och lutar sig bak i skrivbordsstolen på sitt kontor i Haninge. "Pappa föddes på 30-talet och hade en annan bild av hur det kunde se ut. Hade jag varit kille hade han kanske förväntat sig mer." 

I dag har Maria Olofsson drivit företaget i snart 25 år, lyckats få det att omsätta över en miljard kronor och bli en av landets mest framgångsrika återförsäljare inom Volkswagengruppen, där Audi ingår. Men att hon tidigare i år utsågs till bilbranschens mäktigaste kvinna av MRF, Tidningen Motorbranschen och Wayke förvånade henne.  

"Det var chockerande, men otroligt hedrande. Vi är inte de största, men vi har stuckit ut hakan och försökt påverka branschen på olika sätt, inte minst genom att uppmuntra fler att utbilda sig inom den."

De tunna guldarmbanden som pryder handlederna klingar mot varandra när Maria Olofsson rättar till den blekrosa oversizekavajen. Hade hon inte arbetat här, hade hon lätt kunnat jobba med mode, ler hon. För även om hon bokstavligen växte upp i den rymliga bilhallen här i Haninge, byggde kojor i bilarna efter skolan, extrajobbade i företaget på helger och lov och tog körkort direkt när hon fyllde 18 för att få testköra olika bilmodeller, var motorbranschen först inget hon såg en framtid inom. Nej, hon skulle jobba på bank. Vilket hon också gjorde direkt efter gymnasiet. I tio år. 

"Jag arbetade på bankkontor med rådgivning till privatpersoner. Via banken läste jag på IHM och blev senare ställföreträdande kontorschef."

Hon blev också förälskad, i kollegan Ulf, som hon gifte sig med, men ungefär i samma veva som deras första barn föddes började de fundera på om de skulle göra något av den där tanken som nu hade börjat gro: att ta över familjeföretaget. 

"Eftersom jag visste att det inte skulle bli som ett vanligt nio-till-fem-jobb tänkte vi att ska vi göra det här, så ska vi göra det ihop. Då kan vi få större förståelse för varandra. Jag ville inte att det skulle bli som med pappa – att jag inte skulle ha tid för våra barn. Jag ville göra det på ett annat sätt." 

Med bebis på ena armen arbetade hon först deltid i Olofsson Bil, medan maken kom två år senare. Kort därefter, 1998, skedde övertagandet – Maria blev vd, Ulf vice vd*. Men pappa Ove hade svårt att släppa sitt livsverk. 

"Bilhallen var pappas skötebarn, företaget var hans allt. Så han var här nästan varje dag ända tills hans bortgång, vilket inte var helt problemfritt. Det var svårt för mig, men framför allt för min man, att få göra vår grej."

Upplevde du dig som "chefens dotter"?

"Absolut, men det gick ändå bättre än förväntan. Jag kände otroligt stöd från medarbetarna och upplevde aldrig att jag blev ifrågasatt. Men det var skönt att ha tio år i bankvärlden bakom sig, att ha något som jag kunde falla tillbaka på."

Vad tog du med dig från åren på bank?

"Förutom den ekonomiska biten och vikten av den gav det mig viktiga lärdomar kring ledarskap, som både Ulf och jag hade arbetat med. Pappa hade lagt en fantastisk ekonomisk grund att stå på när vi tog över. Men synen på ledarskap skiljde oss åt markant. Pappa ledde mer auktoritärt, vi ville leda på ett helt annat sätt."

Hur då?

"Jag tror otroligt mycket på att delegera, inte bara arbetsuppgifter utan också ansvar. Det är genom att ge fria tyglar som du får medarbetare att utvecklas. Det är också så man får de bästa medarbetarna – de som har ett eget driv och egna idéer på lösningar. Framför allt nu, då vår bransch slåss om arbetskraft, är jag helt övertygad om att det är viktigt att erbjuda såväl ansvar som befogenheter så att man kan skapa sin egen roll."

Utanför kontorsfönstren sträcker sig 25 000 kvadratmeter tomt runt anläggningen som Ove Olofsson med stora visioner lät bygga 1976, tio år efter starten. I dag har Olofsson Bil totalt fyra anläggningar kring Stockholm samt en skadeverkstad. Men Maria tror att det kommer se annorlunda ut i framtiden.

"Våra gigantiska anläggningar är inte helt optimala med tanke på utvecklingen. Det är inte samma spring i bilhallarna längre. Köpprocessen ser annorlunda ut då man oftast tittar på nätet först." 

Hon tror att det snart är hög tid för bilhandlarna att hitta nya affärsmodeller. 

"Vi kommer inte kunna göra affärer på samma sätt som tidigare – bilarna kommer att komma direkt från fabriken medan vi kommer bli agenter. Det innebär att våra fördelar med att göra affärer – vår business – kommer att begränsas, åtminstone inom nybilsförsäljningen. Däremot kan vi addera delar till våra verksamheter. Ett exempel på det är att vi nu bygger ett jättestort lager för däckförvaring, vilket ger oss fler ben att stå på." 

Företagets 170 medarbetare är fördelade på försäljning inom Audi, Volkswagen, Skoda, Seat och Cupra. Själv kör Maria en Audi Q4 e-tron.  

"Den är helt fantastisk. Ju mer man vänjer sig med el-infraktstukturen och laddångesten, desto bättre blir det och man inser att det är rätt underbart." 

Valet av bil vittnar om framtiden och den gröna omställning motorbranschen går i bräschen för. 

"Elektrifieringen, som nog sker snabbare än vi anade för några år sedan, innebär att kartan ritas om helt. Vi måste framför allt ställa om kompetensmässigt och erbjuda samma kunskap inom elbilar som fossildrivna bilar."

Hon blickar ut över den stora anläggningen som hon är chef för. Att hon som kvinnlig ledare i bilbranschen sticker ut är något hon blivit van vid.

"Nu har jag varit med så länge att jag upplever att man har respekt för mig. Men det har absolut funnits tillfällen då jag känt mig exkluderad och det klassiska att man inte gör upp saker på mötet utan i bastun", säger hon och pausar en stund. 

"Jag har alltid slagit ur underläge, men på det sättet att det inte har funnits några förväntningar på att jag ska veta hur man ska hantera vissa situationer. Och det har inte enbart varit negativt, det har ju gjort att jag inte känt någon press."

Vid sin sida har hon också haft stöd från maken. "Vi har gjort hela den här resan tillsammans. Genom åren har vi haft många diskussioner om vem som ska göra vad så att man inte går på varandra. Att ha olika roller är bra, och att försöka undvika att prata jobb hemma."

Vi ses när september är i sin begynnelse. Traditionellt sett innebär det högsäsong för bilförsäljningsbranschen, men det kan bli annorlunda i år.

"Det är lite lugnare än vanligt. Det kan ha att göra med att det numera inte bara släpps modeller en viss säsong, utan under hela året. Men även mediernas rapporter om att vi går mot en lågkonjunktur påverkar. Det gör nog att man tänker till en extra gång innan man köper bil, med all rätt."

En lågkonjunktur behöver dock inte bara vara negativt. "När allt bara rullar på reflekterar man inte så mycket utan kör bara på. En lågkonjunktur kan ge oss möjlighet att bli bättre på vissa saker."

Själv tror hon att en nyckel till företagets framtida utveckling är att låta yngre förmågor ta plats.

"Både min man och jag känner att vår framtid ligger bakom oss. Det är inte vi som står för nytänket och visionerna längre. Det vi kan bidra med är snarare erfarenhet och eftertänksamhet. Därför planerar vi att släppa fram medarbetare i större utsträckning."

Och kanske någon av döttrarna, som nu blivit vuxna, tar över en dag? 

"Vis av erfarenhet tror jag att det är viktigt att de gör något annat i åtta–tio år. Sedan får de gärna ta över. Om de vill", ler hon och reser sig upp från skrivbordsstolen. 

Det har blivit hög tid att avrunda, Maria ska åka till anläggningen i Nacka för att uppmärksamma en medarbetare som fyllt 50 år.  

"Det kanske låter klyschigt", säger hon medan hon slätar till kavajslaget. "Men vi värdesätter våra medarbetare väldigt högt. För helt ärligt, vi är helt beroende av dem – utan dem hade vi inte varit någonstans."   

Men det har inte alltid varit enkelt. "Värst var det när vi inte bara var vi två utan tre, när pappa fortfarande var kvar i företaget. Då hamnade jag ofta mitt emellan dessa två män."