Ska man dra en enda slutsats av långköraren Mästarnas mästare i Sveriges Television så torde den bli att utförsåkare har bäst förutsättningar att klara mångsidiga fysiska utmaningar. För av endast 6 representanter från alpinsporterna (jämfört med exempelvis fotbollens 21 deltagare) så har 5 slutat på pallplats. Och 2 har vunnit hela tävlingen: Ingemar Stenmark och, nu senast, André Myhrer. Enligt somliga mediekrönikörer imponerande Myhrer mer än någon annan har gjort under hela programmets tolvåriga levnad.

"Jaså", skrattar André Myhrer på videoskärmen från sitt föräldrahem i hälsingska Bergsjö där han, hustrun och de tre barnen bor tillfälligt medan de bygger ett eget hus inte långt därifrån.

"Men visst, kravprofilen för alpinåkare är väldigt mångsidig. Man måste vara stark, uthållig, smidig, explosiv och dessutom ha en bra balans. Det kanske inte gäller så många andra idrotter, men har man den här kombinationen passar en sådan tävling som Mästarnas mästare. Och man kan i alla fall åka skidor snabbt."

Jo, snabbt kunde han åka, André Myhrer. Han vann guld i slalom i OS i Pyeongchang 2018, och OS-brons i Vancouver 2010. Och han vann den sammanlagda slalomvärldscupen säsongen 2011/2012. Lägg till det nio världscupssegrar: sju individuellt, en i parallellslalom och en i lag. Och fem Europacuptävlingar. 

Men som barn var det inte självklart att han skulle sikta mot de alpina höjderna. Han åkte utför i Hassela knappt tre mil bort och på Kyrkoberget i Bergsjö ännu närmare hemmet, men han var också högst aktiv i både fotboll och hockey ganska långt upp i åren. Det var först i höjd med gymnasievalet som han också skulle välja slalomen. Han kom in på skidgymnasiet i Järpen.

"Det är väl så att det man innerst inne tycker är roligast också är det som man har mest fallenhet för, och tvärtom", säger han. Sedan dess var det hur som helst enbart skidåkningen som gällde.

André Myhrer beskriver vad som händer med en 16-åring när den hamnar fyra timmars bilresa hemifrån för att där klara sig själv under tre år. Inget, från tvätt till matlagning, serveras dig längre, allt är upp till dig själv att klara. Och på det börjar du snart resa, allt längre bort på först juniortävlingar, sedan Europacupen och småningom stora Världscupen – det är nya resor, nya språk, nya boenden och ett ständigt utökat eget ansvar.

Och det är kanske detta som är den största omställningen när en aktiv karriär ska transformeras till en civil vardagstillvaro. I alla fall för André Myhrer. Många pratar om hur svårt det är att göra sig av med tävlingsdjävulen, men i hans fall är det egna ansvaret det han minns mest och bäst när han ska summera nära två decenniers flängande mellan berg och hotellsängar, startgrindar och målfållor på alla kontinenter.

"Jag slutade faktiskt träna direkt", säger han med ett lite skevt leende på Zoom-skärmen om sin av coronakrisen lite rumphuggna avslutande säsong 2020.

"Jag ville ju aldrig stå på start utan att veta att jag hade gjort allt jag kunde för att förbereda mig maximalt, annars skapades en otrygghet i mig. Och de förberedelserna innebar ju träning, träning, träning."

"Det var framför allt den jag var trött på. Den tar sådan energi och kroppen säger ifrån rätt rejält. För mig hade kroppen strulat i många år och att bara komma till start har varit ett projekt i sig många gånger. Den uppoffringen var jag inte beredd att göra längre."

Han utvecklar det där egna ansvaret för prestationen som en slalomåkare har. Såvida det inte handlar om parallellslalom är ju slalom ensamsporternas ensamsport. När du åker så åker du ensam, alla ögon är riktade mot bara dig där och då. Du har ingen i din närhet under åket, du kan varken förlita dig på en motståndares eventuella misstag eller något stöd eller instruktioner från en tränare vid sidan om banan. Det är du, ensam i backen, du mot klockan.

"Det där är svårt att översätta till ett vardagsliv. Det är något så speciellt att gång efter gång stå där uppe vid start och vara redo att göra sitt allra bästa. Men det kom fram under just Mästarnas mästare, det kände jag tydligt. Nu får jag försöka hitta det på annat håll, kanske kan husbygget bli ett sådant mål att sätta upp?", säger han och skrattar men nämner inte att han enligt rapporter tagit en mycket aktiv del själv i husbygget, klättrat på tak och allt vad det handlat om. Ansvaret igen.

Ända sedan tredje klass, när han fick en gitarr av sin far, har André Myhrer spelat musik. För drygt tio år sedan resulterade detta i rockbandet André Myhrer & Segertåget som sedan dess har släppt ett par ep. Mest notabelt, och flest lyssnare på Spotify, är väl den kongeniala låttiteln Kommer hem med metall från 2010 – vilket var precis vad han gjorde efter OS i Vancouver.

Det hör kanske inte ihop med rockmusiken men André Myhrer säger att han inte riktigt vet vad han ska "bli när han blir stor". Han har dock redan hunnit engageras i en rad projekt. Som Huski Wear, det pigga uppstickarmärket inom alpinkläder och vars resa han är extremt imponerad av: "Från ritbordet till att utrusta det alpina landslaget på ett år, det måste vara något av rekord."

Han har fler uppdrag i pipen, som man säger, men inget han får prata officiellt om. Att han kommer ha att göra behöver nog ingen oroa sig för. Bara husbygget och de tre barnen tar sin tid.

Många går ju vidare till att bli ledare efter den aktiva karriären, är det något för dig?

"Jag har alltid sagt att nej, jag vill inte jobba med skidåkning. Men nu känner jag mer och mer att jag saknar den biten. Och eftersom det är det jag kan, jag har ju ingen annan utbildning, så... kanske. Men å andra sidan igen så kan jag inte tänka mig att resa de minst 150 dagarna per år som en tränare skulle behöva göra. Inte med min familj här hemma."

Det ska vara för själva bilkörningen då. André Myhrer berättar att han faktiskt alltid har kört Audi. Nu har han dels en Q8, dels en R8 ("som dock är till försäljning, den har inte så bra plats för barnvagn...").

"Jag har gjort många mil på autobahn och i övrigt kört i hela Europa, och det har varit väldigt skönt med Audi. Alltsedan min första A4 på tidigt 2000-tal har jag aldrig kört fast, trots snö och dåligt väglag många gånger."

"Men jag har också kört Audi R8 LMS i V10-utförande på Nürburgring och det var häftigt, kan jag säga. En otrolig upplevelse som är väldigt lik störtlopp, det är samma teknik för att ta svängar i extremt hög fart, samma adrenalin och samma nervositet att inte krascha", säger han.

Och samma egna ansvar för sitt lopp kan man väl säga.